Äckligt fet
Att vakna varje morgon och se sig själv i spegeln och undra om det är möjligt att vara så ful är inget jag vill. Jag tycker jag är fet, äckligt fet. Och då överdriver jag inte. Jag vill vara smal, väldigt smal. Jag mår så sjukt dåligt över min kropp eller hela mig själv. Jag vill vara vacker och ha ett självförtroende av stål. Men jag kan inte, för jag ser inte det folk säger åt mig. Komplimanger rinner av mig som vatten, det tränger inte igenom känns som att folk ljuger för att göra mig glad.
Och när folk säger att jag säger såhär för att få medkänsla från vänner runtomkring vet dom inte vad som rör sig i mitt huvud, jag kan verka självsäker men det är bara en fasad för innombords funderar jag ständigt på om jag duger. Om jag någonsin kommer bli omtyckt för den jag är? Om det verkligen kommer finnas en kille som kommer tycka att jag är vacker när jag vaknar på morgonen. Som kommer älska min knasiga sida, den galna Emmy som jag faktiskt är.
Jag vill vara nöjd med mig själv och jag vet att jag måste försöka. Men hur jag än gör får jag en klump i magen när jag ser mig själv i spegeln. Varför kan inte jag få vara pang snygg? Dumma jävla gud!
Just nu sitter jag och har ångest över att magen putar ut, jag sträcker på mig hela tiden och försöker dra in magen, och jag känner hur jävla sinnesjukt och patetiskt det är. Men hur ska jag kunna sluta? Varför måste jag ha så höga krav och ideal. Det har hänt mer än en gång att jag börjar gråta nä rjag är bland folk för att jag är rädd att mina vänner eller kille skämms över mig. Att jag inte duger till och att de endas umgås med mig för att jag ska vara glad. Jag avundas alla snygga tjejer på denna jord.
Jag ville bara få ur mig allt det här, känns så skönt att skriva av mig. Finns nog bara en enda människa i hela världen som vetat om hur dåligt självförtroende jag har. Och nu vet alla, och det är inget jävla "tyck synd om mig bullshit" Det här är mina tankar och min syn på mig själv. Och antagligen är eran bild jävligt skev eller så borde jag skaffa glasögon. Puss på er som orkat läsa.
Och när folk säger att jag säger såhär för att få medkänsla från vänner runtomkring vet dom inte vad som rör sig i mitt huvud, jag kan verka självsäker men det är bara en fasad för innombords funderar jag ständigt på om jag duger. Om jag någonsin kommer bli omtyckt för den jag är? Om det verkligen kommer finnas en kille som kommer tycka att jag är vacker när jag vaknar på morgonen. Som kommer älska min knasiga sida, den galna Emmy som jag faktiskt är.
Jag vill vara nöjd med mig själv och jag vet att jag måste försöka. Men hur jag än gör får jag en klump i magen när jag ser mig själv i spegeln. Varför kan inte jag få vara pang snygg? Dumma jävla gud!
Just nu sitter jag och har ångest över att magen putar ut, jag sträcker på mig hela tiden och försöker dra in magen, och jag känner hur jävla sinnesjukt och patetiskt det är. Men hur ska jag kunna sluta? Varför måste jag ha så höga krav och ideal. Det har hänt mer än en gång att jag börjar gråta nä rjag är bland folk för att jag är rädd att mina vänner eller kille skämms över mig. Att jag inte duger till och att de endas umgås med mig för att jag ska vara glad. Jag avundas alla snygga tjejer på denna jord.
Jag ville bara få ur mig allt det här, känns så skönt att skriva av mig. Finns nog bara en enda människa i hela världen som vetat om hur dåligt självförtroende jag har. Och nu vet alla, och det är inget jävla "tyck synd om mig bullshit" Det här är mina tankar och min syn på mig själv. Och antagligen är eran bild jävligt skev eller så borde jag skaffa glasögon. Puss på er som orkat läsa.
Kommentarer
Postat av: hanna
du är jättefin, och det är inte bullshit gumman <3
Trackback
